Vi struntade i den lätta fandangon och hjulade tvärsöver golvet
jag kände mig änna sjösjuk, men folket skrek efter mer
Rummet brummade hårdare, medan taket flög iväg
när vi beställde ännu en drink, kom kyparen med en bricka
Och så var det senare, när mjölnaren berättade sin saga
att hennes ansikte först bara spöklikt, blev till en vitare skugga av blekt
Hon sa det finns ingen anledning och sanningen är enkel att se
men jag vandrade genom mina spelkort
och ville inte låta henne bli, en av sexton vestala jungfrur
som gav sig iväg mot kusten
och fast mina ögon var öppna, kunde dom lika gärna varit slutna
Och så var det senare, när mjölnaren berättade sin saga
att hennes ansikte först bara spöklikt, blev till en vitare skugga av blekt
Hon sa: jag är hemma en kort stund, fast i sanning är vi till havs
och jag tog henne i kikaren och tvingade henne att medge
att säga: du måste vara sjöjungfrun som tog Neptunus på en ritt
men hon log mot mig så sorgset att min vrede plötsligt dog
Och så var det senare när mjölnaren berättade sin saga
att hennes ansikte först bara spöklikt blev till en vitare skugga av blekt
Om musik är kärlekens föda, så är skrattet dess drottning
och likaså om bakom är framför så är smuts i sanning rent
min mun då liksom papp verkade glida rakt igenom mitt sinne
så vi kastade oss huvudlöst direkt och anföll havets bädd
Och så var det senare när mjölnaren berättade sin saga
att hennes ansikte först bara spöklikt blev till en vitare skugga av blekt
fritt översatt från Keith Reid´s originaltext A whiter shade of pale Procol Harum
